Man snodde smink och kvinna en router. Helt ooootroligt, tycker Göran!
"Varför är håret så provocerande?" Intervju på SR med Deidre Palacios
Meno om "Machism" - Machoidealet en ism?
"Jag är stolt över mitt hår under armarna"
Hånas på internet för ha visat sin håriga armhåla i tv
Rapport från Internationella kvinnodagen 2012. Södermalstorg - Medis, Sthlm
8 mars: Demonstrera för jämställdhet och mot könsorättvisor!
Intressant dokumentär om mansidealet inom hiphop
Södersjukhuset söker "tv-seriesnygga" sjuksköterskor
Iranska kvinnor talar om könsroller
"Bitterfittan" analyserar...
I många dagar (typ de senaste 15 åren) har jag gått och tänkt på alla likheter och olikheter omkring oss, och varje gång jag upptäcker hur olika förutsättningar vi ges beroende på kön blir jag förbannad och ja - hör och häpna- jävligt bitter! Jag är en bitterfitta, och det finns många anledningar till att vara det, och så vitt jag vet finns det ingen forskning alls på att det på något sätt skulle vara skadligt med bitterhet över orättvisor. Det är tack vare arga, starka, kick ass kvinnor som vi bland annat har rösträtt... Så jag kommer att använda min bitterhet/ilska som bränsle i debatter, i arbetet, i mitt föräldrarskap, i alla situationer som går för att försöka göra världen till en human plats för oss alla att födas,växa och dö på.
En tanke som slår mig medan jag läser "Skriet från kärnfamiljen" är följande... Jag och min man kämpar mot det...(alltså orättvisor i hemmet)vi diskuterar det ofta och försöker dela upp ansvaret i hushållet och föräldrarskapet, men det finns mycket kvar. Han gör mycket mer i hemmet än någon man jag har hört talas om, och han får sjukt mycket cred för det. För att han har snopp. Han får cred av mig med, för att jag är glad att jag hittat en partner som fattat att vi är ett team, en partner som också är bitter över orättvisor som många andra blundar för. Han är medveten om hur mycket mer värd hans hembakade chokladkaka är en mammas för pedagogerna på förskolan. Han har också blivit förbannad på folk i vår omgivning som tyckt synd om honom för att han sköter tvätten. Och plötsligt slog det mig, att även om vi skulle dela på allt så bär jag något tungt som han inte bär på, nämligen. SKULD.
Skuld för att jag inte kunde vara med på barnens Lucia, fast han var där! Det skulle han inte känna skuld för, ev skulle han tycka "trist att jag missar" Men jag tänker på att jag i egenskap utav hennes MAAAMMAAAA inte närvarar. Jag kan gå en hel dag och tänka på att -fan vad kallt det är idag, jag booorde ha tagit med den tjockare fleecen, medan han tänker "Aja, dem rör ju på sig". Jag känner skuld när de får för långa dagar på förskolan, medan han fortfarande inte kan förstå vad det spelar för roll att dem är där en halvtimme längre...
Och skulden bär jag i många situationer som jag precis har gjort mig medveten om. Och det är jäääävligt orättvist mot mig och andra kvinnor. För de krav jag upplever att jag har för att vara en "mönster-mamma" är något jag automatiskt för över till andra omkring mig och likaså till mina egna barn... Jag har ca en miljon exempel på detta. Jag har arbetat inom förskolan i 15 år (!) Föräldrarmöten, utvecklingssamtal, sommaruppgifter, varma kläder, svala kläder, fina kläder, för små kläder ALLT hänger på mamman.
Hon är inte riktigt helt bra om hon inte kommer på f- mötet, Han är engagerad om han gör det. Hon är inte bra som väljer karriären före barnen och kommer inspringandes precis vid stängning - Han är så himla fin som stressar till sina barn. Hon är oengagerad när kläderna är för små. Han är charmig som klätt barnen i småsyskonets kläder och försökt göra tofsar på lillan. Hon skulle vara helt störd om hon satte sig och spela på datorn hela helgerna. Han är ju bara som ett stort barn (fri från ansvar). Hon skriker på de stackars barnen och är hysterisk. Han har pondus och är konsekvent. Åååå... listan är fucking OÄNDLIG!!!!! Jag hatar det här! Kom igen systrar, håll ihop för helvete, det är vi mot världen! Jag älskar oss kvinnor, av hela mitt hjärta älskar jag oss och vill ha en större/starkare gemenskap. Hur kan vi jobba praktiskt för det i vardagen?
Jag gör det genom att försöka utveckla systerskap mellan 5-åringarna jag arbetar med. Redan då är det svårt, redan då agerar flickor som en minoritet och försöker passa in i normen. Redan då vänder de en syster ryggen för att få status bland pojkar. Redan då sårar dem en syster som har fel kläder på sig. Redan då tar dem efter pedagogerna som pratar högt om bantning. GENERALISERING! Jag vet, men 15 år okej? I 15 år har jag varit vittne och medskapare till orättvisor grundade på kön. Men jag har också de senaste åren blivit vittne och medskapare till en förändring! Arbetar man aktivt för att bryta könsmönster genom att lägga till fler attribut till båda könen så ser man en förändring. I vissa fall har det tagit 1 vecka att bryta igenom och få en flicka att ta plats, ryta ifrån, stå på sig. 1 vecka! Förstår ni vad vi kan göra i resten av våra liv?
Nu måste jag gå och göra mat åt ungarna... jag vabbar idag. Han vabbade igår. Delat på vabbningen (vård av barn) bra,check. Konsekvens: Vi förlorar pengar på det för han tjänar 5 tusen mer än mig, fast han saknar utbildning- men han har...*trummvirvel* en snopp och hans mansdominerade jobb generar pengar till kapitalist samhället! Medans mitt kvinnodominerade bara lägger grunden för hela samhällets hopp för framtiden...
Paloma.
Mansdominansen inom musikbranchen
Tips: Internationella kvinnodagen på Historiska Museet
Kärnfamiljsfeminist
deltid på en förskola, min man är hantverkare, han jobbar heltid. Han kommer hem med blåställ du vet, handyman.. Vi har 2 barn, en pojke och en flicka och vi ska till canarieöarna i höst.All fucking inclusive.
Nej, jag trodde aldrig att jag skulle hamna här, alla andra, men inte jag, jag är en stark kvinna en fri själ, en rebell, en hippie, eller? Går allt detta att kombinera? Jag vet iallafall att jag är lycklig, tacksam, men den lyckan skulle vara omöjligt om min man inte var feminist. Kärlek räcker inte. En medvetenhet och viljan att omvärdera för att utvecklas måste finnas.
Vi har gjort det här valet,det enklaste i vårat samhälle. Det är en utmaning att leva jämnställt.Vi gör så gott vi kan. Men det är svårt, bilden av kärnfamiljen sitter djupt rotad. Jag lever i det jag till viss del föraktar. Men vad är det jag föraktar? Jo,de orättvisor som döljer sig bakom leendet på bullmammor och ekonomiskt stressade pappor. Konsekvenserna av könsrollerna vi förmedlar till våra barn. Jag tycker att det är kompliserat att defininera min kamp.
Jag lever i en paradox. Jag tänker att det kanske vore enklare att ha en trovärdig feminist blogg om jag var riktigt hardcore övertygad av ett särskilt svar, ev hade barn med flera olika män eller kvinnor, om jag hade en riktigt galen frilla, stod längst fram i barrikader hade feta tatueringar och sa så där smarta filosofiska saker. Nä, istället står jag där framför spegeln helt mainstrean , naken och klankar ner på mina celluliter.Samtidigt som en annan röst inom mig viskar argt- "Sluta klanka ner på dig vackra fantastiska kvinna, sträck på dig för i helvete systra mi! Du räcker till och blir över!"
Ja, det är en kamp för mig att kriga mot samhällets och mitt eget förtryck inom radhusets väggar. Det är det jag vill dela här. Mina brister och framsteg. Det ironiska i att vilja vara en ”mönster mamma” och misslyckas dagligen. Det patetiska i att skämmas över vårat gamla orenoverade badrum trots att jag nyligen såg en dokumänter om ett sönderbombat Palestina. Det komplexa i ordet feminism. Nyanserna där emellan. Om adrelinkickar och vardagsrevolution i fikarummet på jobbet. Om lyckan att få arbeta med världens framtid, förskolebarn. Att få beväpna rosa små prinsessor och ge tuffa killar en extra lång mjuk kram.( Ha tålamod med mina generaliseringar, tack.) Jag vill försöka få ner min frustration, mina ideér. Jag vill skriva om mina schitsofrena inre motsättningar och dela med mig av mina slutsatser. Om min önskan av ett starkare systerskap oss kvinnor emellan. Om min kärlek och hopp till mänskligheten.
Paloma
Female Liberation
